Hur?
Jag har ju insett nu efter en lång promenad att jag måste gå vidare problemet är bara det att jag vet inte hur jag ska göra. Jag måste få nått annat att tänka på något som kanske inte påminner så mycket om henne, Något som kan hjälpa mig att få annat än bara misslyckande att tänka på. Jag har funderat på det mesta, vad anser jag tycka är roligt, men jag har inte kommit på nått som jag verkligen brinner för. Men jag ska nog trots allt ge dansen en chans, jag vet att jag har klarat det förut och jag borde klara det igen. Det kanske till och med kan ge lite självförtroende om jag inser att jag vågar göra något för mig själv och med några som jag inte känner.
Jag har iaf brutit den mesta kontakten med exet nu iaf. Jag kan inte styra över hur hon gör vad hon skickar för mejl och så vidare men jag gör mitt bästa för att inte skicka nått till henne. det är jävligt tufft. Från att inte gjort annat än skickat sms och fått sms till att inte skicka ett enda. Men jag tror att det är vad jag måste göra för att någon gång kanske kunna komma vidare med mitt liv. Om jag ständigt blit påmind om hur jag hade det med henne och hur mycket jag älskade henne så kommer det här bli tuffare än vad jag kanske klarar. Därför måste jag för ett tag nu komma bort från allt som har med henne att göra.
Jag vet inte om det stämmer, men en arbetskamrat sa igår att de enda anledningar till varför man säger att man vara vänner efter det att det tar slut är det att hon inte ska känna sig så hemsk och han hoppas på att det fortfarande går att göra något för att man ska bli tillsammans igen. Som sagt jag vet inte om det stämmer men det var lite så jag kände i början av vårt avbrott att det kanske gick att göra nått åt det. Sakta men säkert så börjar jag nog inse att det inte kommer att hända. Att hon snart kommer att hitta en annan som hon älskar och kommer vara lycklig med. Det är lite det som stör mig att jag inte kommer vara den personen längre. Trots att mina känslor är ganska så starka för henne fortfarande.
För att inte alltid vara så negativ i mina bloggar så kan jag ju säga att det här missödet som inträffat i mitt liv har fört mig närmare mina arbetskamrater. Saker som jag annars inte skulle prata om prata jag nu om, jag börjar släppa på mina spärrar vad gällande att umgås med folk som är äldre än mig, Det har tidigare varit ett problem för mig, jag har tyckt det känns jobbigt att umgås med flk som äldre än jag. Kanske har det varit för att inte varit så mogen själv och att jag nu vuxit som människa kommit mig själv närmare och därför vågar släppa lite på allt runt omkring. Kanske är det så enkelt att jag känner ett behov av att umgås med någon så att jag därför blir tvungen att umgås med de som jag har runt omkring mig och faktiskt känner litegrann.
Livet känns just nu ganska så hopplöst men jag har lovat mig själv att inte låta det ta knäcken på mig även om det vissa dagar känns hur illa som helst så måste jag ta mig ur det här. Och jag tror att jag måste klara av det på egen hand....
Jag har iaf brutit den mesta kontakten med exet nu iaf. Jag kan inte styra över hur hon gör vad hon skickar för mejl och så vidare men jag gör mitt bästa för att inte skicka nått till henne. det är jävligt tufft. Från att inte gjort annat än skickat sms och fått sms till att inte skicka ett enda. Men jag tror att det är vad jag måste göra för att någon gång kanske kunna komma vidare med mitt liv. Om jag ständigt blit påmind om hur jag hade det med henne och hur mycket jag älskade henne så kommer det här bli tuffare än vad jag kanske klarar. Därför måste jag för ett tag nu komma bort från allt som har med henne att göra.
Jag vet inte om det stämmer, men en arbetskamrat sa igår att de enda anledningar till varför man säger att man vara vänner efter det att det tar slut är det att hon inte ska känna sig så hemsk och han hoppas på att det fortfarande går att göra något för att man ska bli tillsammans igen. Som sagt jag vet inte om det stämmer men det var lite så jag kände i början av vårt avbrott att det kanske gick att göra nått åt det. Sakta men säkert så börjar jag nog inse att det inte kommer att hända. Att hon snart kommer att hitta en annan som hon älskar och kommer vara lycklig med. Det är lite det som stör mig att jag inte kommer vara den personen längre. Trots att mina känslor är ganska så starka för henne fortfarande.
För att inte alltid vara så negativ i mina bloggar så kan jag ju säga att det här missödet som inträffat i mitt liv har fört mig närmare mina arbetskamrater. Saker som jag annars inte skulle prata om prata jag nu om, jag börjar släppa på mina spärrar vad gällande att umgås med folk som är äldre än mig, Det har tidigare varit ett problem för mig, jag har tyckt det känns jobbigt att umgås med flk som äldre än jag. Kanske har det varit för att inte varit så mogen själv och att jag nu vuxit som människa kommit mig själv närmare och därför vågar släppa lite på allt runt omkring. Kanske är det så enkelt att jag känner ett behov av att umgås med någon så att jag därför blir tvungen att umgås med de som jag har runt omkring mig och faktiskt känner litegrann.
Livet känns just nu ganska så hopplöst men jag har lovat mig själv att inte låta det ta knäcken på mig även om det vissa dagar känns hur illa som helst så måste jag ta mig ur det här. Och jag tror att jag måste klara av det på egen hand....
Kommentarer
Trackback
