Jag vet inte!!
Jag vet inte vad jag vill längre. känner inte nån lust till att göra nånting jag vill bara försvinna och låte problemen följa med sen tippa av de nånstans där jag inte kan hitta de igen. Jag trodde ett tag att jag var påväg tillbaka men har nu kommit ner i ett träsk med konstiga tankar igen och livet känns bara tungt. Det sägs att tiden läker alla sår, men hur lång den tiden är är det ingen som vet nått om. Och som det känns just nu så kommer det ta en väldigt lång tid innan de hr djupa såren har läkt ut helt. Jag kan inte fatta hur en person som gett en så mycket glädje på 1 timme kan vända allt och ge så mycket smärta. För en kort stund i livet var jag lycklig, det tog mig 22 år att inse hur lycklig man blir av att vara älskad, det tog mig 23 år att inse hur ont det gör när samma person säger att hon inte älskar en längre. Det finns inget som kan liknas denna smärta. Jag kan säga att det är på långa vägar det värsta jag varit med om kanske nånsin kommer att vara med om. Och hade det inte varit för arbetskamraterna som utan att egentligen säga nått stöttat mig genom det här så skulle jag nog inte klarat det så som jag gjort hittills, utan hade nog bara varit ett kolli som varit ännu mer innesluten i mig själv och helt isolerad från omvärlden.
Jag skrev ett mejl till henne häromdagen bara för att höra hur det var med henne. Vilket just kändes ganska så bra, jag var inte elak eller nått utan förklarade bara att jag ville försöka få kontakt med henne igen. Men idag när svaret kom så kände jag bara att jag inte är redo för det än. Det ger för mycket minnen från hur det var. Även om det inte stod annat än att hon hade det jobbigt hon med, så kändes det som om hon kommit längre än vad jag gjort. Och kanske beror det på att det i det här fallet var jag som blev dumpad och inte hon. Jag vill inte erkänna det inför någon men jag saknar henne så fruktansvärt mycket. Även om jag inser hur olika vi faktiskt var så var det nått med henne som gjorde att jag mådde bra. Kanske var det bara bekräftelsen på att det finns någon som tycker om mig, eller om det var det att jag fick tycka om någon och visa det på ett sätt som jag aldrig förr gjort. Men nånting hos henne gjorde livet värt att leva. Just nu så saknar jag allt som har med henne att göra. Hennes förmåga att krama om en och säga att allt blir bra på ett sånt sätt att man faktiskt trodde på det. Den jag har att förlita mig på nu är den som alltid varit mig allra kärast nämligen Maxi, "min" underbara hund som jag älskar mer än nått annat och som "nästan alltid har tid för mig och aldrig tröttnar på mig.
Jag fattar inte hur jag nån gång sk ta mig ur det här helvetet som är just nu, med känslor som aldrig ger med sig och en lust till att vilja kommer över. Precis som jag kände innan jag träffade Emily så har jag just inget att leva för, jag är rent utsagt en jävla tröksäck som helst av allt sitter hemma vid teven eller på skogen. Det är ett faktum och jag är ett levande bevis för det, hur ska man träffa någon om man är som jag. Nu när jag har fått provat på att vara älskad och att få älska blir det ännu svårare att klara sig utan det. för ett år sedan visste jag inget annat och kunde därför leva med det på ett helt annat sätt. Men nu så är jag tillbaka på ruta ett igen men med en erfarenhet som jag inte vill vara utan men som gör det så mycket svårare att vara singel och ha ett sånt liv som jag har. Jag förstår att det är svårt att hitta någon som är likasinnad som jag, men värst av allt är att jag vet inte var jag ska vända mig för att hitta nån som faktiskt kan leva med att jag är en tröksäck, eller nån som är beredd att ta tag även i mitt liv och kanske göra folk av mig.
Jag skrev ett mejl till henne häromdagen bara för att höra hur det var med henne. Vilket just kändes ganska så bra, jag var inte elak eller nått utan förklarade bara att jag ville försöka få kontakt med henne igen. Men idag när svaret kom så kände jag bara att jag inte är redo för det än. Det ger för mycket minnen från hur det var. Även om det inte stod annat än att hon hade det jobbigt hon med, så kändes det som om hon kommit längre än vad jag gjort. Och kanske beror det på att det i det här fallet var jag som blev dumpad och inte hon. Jag vill inte erkänna det inför någon men jag saknar henne så fruktansvärt mycket. Även om jag inser hur olika vi faktiskt var så var det nått med henne som gjorde att jag mådde bra. Kanske var det bara bekräftelsen på att det finns någon som tycker om mig, eller om det var det att jag fick tycka om någon och visa det på ett sätt som jag aldrig förr gjort. Men nånting hos henne gjorde livet värt att leva. Just nu så saknar jag allt som har med henne att göra. Hennes förmåga att krama om en och säga att allt blir bra på ett sånt sätt att man faktiskt trodde på det. Den jag har att förlita mig på nu är den som alltid varit mig allra kärast nämligen Maxi, "min" underbara hund som jag älskar mer än nått annat och som "nästan alltid har tid för mig och aldrig tröttnar på mig.
Jag fattar inte hur jag nån gång sk ta mig ur det här helvetet som är just nu, med känslor som aldrig ger med sig och en lust till att vilja kommer över. Precis som jag kände innan jag träffade Emily så har jag just inget att leva för, jag är rent utsagt en jävla tröksäck som helst av allt sitter hemma vid teven eller på skogen. Det är ett faktum och jag är ett levande bevis för det, hur ska man träffa någon om man är som jag. Nu när jag har fått provat på att vara älskad och att få älska blir det ännu svårare att klara sig utan det. för ett år sedan visste jag inget annat och kunde därför leva med det på ett helt annat sätt. Men nu så är jag tillbaka på ruta ett igen men med en erfarenhet som jag inte vill vara utan men som gör det så mycket svårare att vara singel och ha ett sånt liv som jag har. Jag förstår att det är svårt att hitta någon som är likasinnad som jag, men värst av allt är att jag vet inte var jag ska vända mig för att hitta nån som faktiskt kan leva med att jag är en tröksäck, eller nån som är beredd att ta tag även i mitt liv och kanske göra folk av mig.
