Plan..er...?
Idag fick jag höra det. " Du vet hur man roar sig du"
Det var min kollega som ringde från Finland för att kolla läget och frågade vad jag skulle göra i helgen.
Jag svarade ärligt att jag skulle tvätta. Och vid närmare eftertanke så har han ju så jäkla rätt. Varför tvätta på en Lördag? Men jag kan samtidigt erkänna att jag inte har något annat planerat. Kanske är det bra kanske är det dåligt jag vet inte. Men rent teoretiskt tror jag att jag skulle må bra av lite mer struktur och planering i mitt liv. Kanske skulle det ge mig lite mer av mitt närminne tillbaka om jag hela tiden visste vad som skulle hända. Om jag slapp det där med att planera under tiden saker sker. Jag har aldrig varit en planerande människa men jag kanske måste ändra på det för min egen skull. För att ge min hjärna en liten siesta då och då.
Om det är någon som vet hur man planerar sitt liv så ge mig gärna lite tips.
En helt vanlig dag.
Martin kliver ur sängen, trött nå så in i... Stapplar i mörkret in i duschen för att vakna till liv. När hjärnan har hittat nån form av närvaro så har jag stått en kvart i duschen, han gör sig i ordning och klär sig i vad som just då känns bra. Frukost, det har aldrig varit min starka sida men min mage tycker att man måste äta på morgonen så det är väl bara göra som den vill. Under tiden som man lyssnar på någon analys av valet eller politik i största allmänhet på "Gomorron Sverige" tuggas smörgåsen med "entusiasm".
Beroende på vädret så blir det cykel eller bil till jobbet. Regn=bil, i övrigt så blir det cykel, tidsmässigt är det sak samma. Väl på jobbet så vet jag inte vad jag gör, men tänker att det kanske löser sig under dagen. Jag plockar lite här, svarar i telefonen, packar lite grejer åt kunden som just ringde. Jag har i princip antecknat allt kunden sagt för att vara säker på att inte glömma något (vilket jag gjort iaf). En efter en ramlar mina arbetskamrater in och jag känner stressen för att prestera så bra som möjligt. Detta gör att jag än mindre vet vad jag gör. Men jag fortsätter på samma sätt plockar lite här, skruvar lite där och försöker hjälpa kunderna efter bästa förmåga.
Vid lunch har förhoppningarna om att veta vad jag gör släppt och börjar mer övergå i en panik om "Vad har jag gjort hittills? eller framförallt vad har jag inte gjort?" Det känns nästan alltid som att jag glömt något.
Men när alla paket är hämtade på eftermiddagen kan jag slappna av litegrann. Nu är det iaf inget jag kan göra något åt.
När tiden är inne byter jag om till vad som nu känns "Men varför tog du på dig det här imorse?"
Hemma väntar matlagning och en massa andra borden som jag skjuter mer och mer på.
JAG MÅSTE TA TAG I MITT LIV
Trygghet
Jag har aldrig känt så här förut, en ganska konstant otrygghet när jag är hemma. Tidigare har jag inte brytt mig om allt som har hänt här på området men den senaste tiden har jag känt ett obehag av att gå själv på kvällarna. Alltid en oro om vad som kan finnas bakom nästa hörn eller buske. Bara den korta biten från garaget har jag sprungit de senaste gångerna bara för att kunna komma in och få låsa dörren bakom mig.
Detta gör att jag mer och mer längtar ut till landet igen mer än någonsin. Ett eget hus med lugn och ro. Närmaste granne bor så långt bort att de ska ha en sjuhelvetes fest för att det ska störa. Som det är nu räcker det med att katten jamar så vaknar man.
Jag hoppas att man får tummen ur snart så man får sig ett hus och därmed kanske det lugn och trygghet man behöver.
Nya vanor
Fördelen med att byta jobb är att allting blir nytt. Inte bara arbetsuppgifter och arbetskamrater utan också livet utanför jobbet. Nu när man jobbar med en person som överhuvudtaget inte kan sitta still utan måste ha något för sig hela tiden så blir man gärna lite likadan själv. Han lockar med mig på en massa konstigheter som Enduro körning i skogen, vilket resulterade i många blåmärken, på sätt och vis får han mig att lägga ut 1200 spänn på att renovera min gamla cykel så jag kan börja cykla på allvar.
Det värsta exemplet är ändå att jag nu idag har varit och köpt mig ett par riktiga joggingskor. Det borde man egentligen gjort för länge sen men idag blev det av. Och att i princip hitta en person som säger åt en vilka skor man ska köpa är inte vad jag är van vid. Man brukar vanligtvis få frågan "hur känns de här?". Nu var det mer att han klämde och kände, jag fick springa på ett löpband och därefter ger han mig ett par skor som är så jäkla sköna så hälften vore nog.
Jag har till och med hunnit prova de, 3 km på asfalt och det känns knappt i benen att man varit ute och sprungit.
Kanske är det här vad man behöver för att komma igång på allvar.
Eureka
När jag tröttnat på mig själv igår och för första gången på länge gick en promenad så slog det mig. Jag gick med bestämda snabba steg runt Gavleån, ( ja det låter lite långt men det var skönt ) efter vattnet och över bron vid biblioteket och sen vid nya Fullriggaren. När jag kom till stationen så såg jag tåget mot Ljusdal, och då slog det mig. Samma känlsa av vemod som jag har nu varje kväll och morgon hade jag varje söndag när det var dags att åka till Ljusdal igen efter att ha varit hemma en helg.
Det visade sig i efterhand att det skulle vara 3 minnesvärda år som jag hade där uppe och inte alls något som man borde känt vemod över. Samma insikt måste jag få till mitt nya jobb, även om allt är nytt och jag känner att jag inte hänger med, så vet jag att jag kommer att klara det. Jag vet att det är det som jag nu gör som jag vill hålla på med. Så det gäller bara för den lilla delen av hjärnan som vet allt detta att övertala resten av min lilla hjärna att livet är bra. Om jag misslyckas en dag så kommer det alltid ( Om nu inte kometen slår ner ) att komma en ny dag då det finns möjlighet att på ett eller annat sätt lösa problemet.
Livet är härligt. Jag vet bara inte om det än.
Vad gör jag, vem är jag?
Martin börjar bli lite orolig för sig själv. Han vet inte längre vad han gör. Eller rättare sagt så gör han saker utan att veta om det, och gör det dessutom fel. När hjärnan sen kommer på vad den har gjort eller inte gjort blir det ofta ganska så jobbigt. Det steg som jag har tagit för att försöka komma till rätta med det hela är att börja prata med mig själv lite mer än jag gjort tidigare. Men det löser inte problemet helt tyvärr.
Jag har oxå märkt att mina tankar vandrar iväg lite för lätt när de inte borde. När någon säger något som man egentligen borde lyssna på så kan mina tankar vara någon helt annanstans och lägger därför inte det som sägs på minnet.
Jag vet inte hur jag ska komma till rätta med mina bekymmer. En början vore ju att komma på vad det beror på om det är för lite sömn, för mycket sömn, fel mat, utbränd? alternativen är många.
Men en sak är säker, den enda som kan göra något åt det är jag själv. Bara att ta sig i kragen och skärpa sig kanske.
