Det ska gå
Det var tänkt att vi skulle träna lite inför kommande tävlingar, jag och min danspartner, i ett enskilt rum. Men istället hamnade vi med en tävlingsgrupp och en så kallad blå grupp. Det var jättebra träning något annat ska jag inte säga. Men jag hade faktiskt hoppats på att vi skulle träna lite hon och jag för att "lära känna" varandra lite och kanske bli lite mer "samdansta" ( om det nu heter så ). Vi fick istället på sin höjd fyra minuter med dans tillsammans, och för att vara helt ärlig så vinner man inte många tävlingar på att ha dansat i fyra minuter per kurs tillfälle.
Jag vet vad jag behöver träna på, och det är mitt gung. Jag får det inte att stanna där, det går jättebra vissa stunder men jag tappar det jättesnabbt. Så fort det blir en tur eller något liknande så tappar jag det. Det som är det värsta är att jag vet om det. Men det är så jäkla svårt att ändra på, men jag har gett mig f*n på att det ska gå.
Jag avslutade kvällen med en promenad i från klubben i snön lyssnandes på Eric Clapton. Bland det bästa jag gjort på länge. Vanligtvis när man är ute å går så är man stressad på ett eller annat sätt. Men inte idag, jag gick i det tempo som passade vädret, och med lugn musik i öronen blir inte direkt stressad heller. Så jag njöt av varje steg, och njöt av det vackra vita som föll från himlen.
...fan vad det bär emot...
Idag var det en sån dag när man borde ha legat kvar i sängen.
Ingenting har gått som jag jag tänkt idag. Jag kan knappt stava nu när jag skriver. Jag menar när dagen börjar med att man slår tån i badkarskanten när man ska duscha... nej den har inte återhämtat sig än. Man fortsätter med att göra frukost och tittar inte på filpaketet innan man häller upp vilket resulterar i att den första och enda "tuggan" smakar h**vete, filen gick ut i fredags.
Cykelturen till jobbet gick som tur var smärtfritt och jag kom fram i skaplig tid och inte värre tilltygad än när jag åkte hemifrån. Väl på jobbet så vet man att det är hur mycket som helst att göra, Men jag vet inte hur jag ska göra det. Vilket gör det hela lite jobbigare och lite svårare. Hemma kan jag ta det som jag vill och misslyckas jag så känns det inte lika jobbigt som när man misslyckas på jobbet.
Men jag började i vilket fall som helst med att försöka montera ett par gafflar, som väger ett par hundra kilo i två hål på 125mm. Tro mig det är inte så enkelt. Det ena efter det andra verktyget gör illa mig mer eller mindre ( tror inte det kommer lämna några bestående men iaf ). Efter två timmars jobb så sitter de där, jag är ganska så nöjd iaf, sen att min kollega kanske tyckte att det tog lite lång tid, det skiter jag i.
Sen var det dags att göra i ordning cylindrarna först demontera vilket går jättebra när han står bredvid och berättar hur det ska göras. När jag sen ska försöka själv blir det kattskit av alltihop. Gängorna skär och det sitter bara typ jättefast.
Nu har jag fått komma hem och ska försöka att inte göra något mer som kan förvärra läget mer.
