Äntligen
Vad gällande resten av mitt liv så står det ganska så still just nu, jag kommer ingen vart med lägenhetssökandet, det är så svårt att hitta nått i den staden, men det är lika där det måste gå. Jag ska börja om på ny kula nånstans bärja ta hand om mig själv och hitta mig själv nånstans på vägen. Skaffa mig lite nya intressen även fast det verkar stört omöjligt när man kommit upp i den här åldern. man tycker inte att man är gammal men så får man höra från alla möjliga ställen att det inte finns mer än ungdomsverksamhet. Det om nånting gör att man börjar inse att livet springer ifrån en utan att man hinner vara med och styra. Det gäller väl att komma upp på hästen igen och ta tag i tyglarna för att kanske hinna bromsa upp det lite... Jag är bara 23 år och inte hunnit med just nånting i mitt liv så det vor verkligen olyckligt om jag inte hann med när tåget som kallas livet gick.
Dags igen
Jag har länge gått och tänkt att jag ska byta bakhjulslager på bilen det låter så illa när man åker så det var på tiden. Jag började i fredags allting gick jättebra jag fick bort alla delar redan på fredag kväll. På lördagen så började lagerbytet, det var inte så enkelt som jag hade hoppats på men med lite vilja goda råd från min far så fick jag bort det gamla och dit det nya. Glad i hågen så skruvar jag ihop bilen igen och sätter mig i för att provköra. Den går väldigt tyst och fint dessvärre så lyser ABS-lampan. Jag kan inte påminna mig att jag hade sönder nånting men det kan man ju göra även om man inte vet om det. Men jag har en teori. När lagret skulle bort så sitter det på samma axel en kuggkrans som ska ge impulser till ABS:en. Den satt som berget och jag använde både avdragare och hammare för att få bort den. Jag har förmodligen under den proceduren lyckats haft sönder den så den ger fel signaler till givaren. Eftersom lampan slocknar när jag startar bilen och inte tänds förän efter några minuters körning så borde det inte vara givaren, men jag har haft fel förr men hoppas jag inte har det den här gången för tydligen så ska givaren vara dyrare än vad kransen är. Även om man nu måste skaffa en krans till volvo eftersom de mitsubishi inte säljer de lösa utan bara tillsammans med axeln. Så nu har jag lite projekt att göra fram till dess att bilen ska besiktas bara hoppas jag får ordning på det till dess :)
Livet efter detta
När jag nu har kommit över det här värsta stadiet med depression och allmänt illamående hur går jag då vidare. Eller är det kanske så att jag måste gå vidare för att komma ur depressionen? Jag har adrig tidigare varit med om det här så jag vet inte. Men det sägs att tiden läker alla sår så jag hoppas det stämmer.
Jag tänker mycket på hur vårat förhållande var när det var. Och jag försöker intala mig själv att det inte var bra, att det inte var så som jag ville att det skulle vara. Men fortfarande så går det inte en dag utan att jag saknar det som jag hade under ett halvår. Det kanske är oundvikligt att sakna det men jag tycker att det borde av ta lite med tiden men hittills har jag inte känt någon märkbar skillnad.
Jag har delvis kommit igång med mitt liv igen jag går inte konstant runt och ser ut som en grinig gubbe, men jag är långt ifrån helt återställd. Jag vet inte hur jag ska kunna utvidga mitt kontaktnät på ett sånt vis att jag får fler vänner att umgås med. Jag vet inte att jag har ett sånt intresse heller som gör att jag kan hitta vänner på det viset, men jag letar efter något som kan förgylla min vardag lite även om jag inte hittat nått än så måste det finnas nått därute som passar mig.
Jag letar efter en lägenhet där jag kan börja om på nytt med mitt liv. Komma in på ett nytt spår och börja ta hand om mig själv bättre.
Hur?
Jag har iaf brutit den mesta kontakten med exet nu iaf. Jag kan inte styra över hur hon gör vad hon skickar för mejl och så vidare men jag gör mitt bästa för att inte skicka nått till henne. det är jävligt tufft. Från att inte gjort annat än skickat sms och fått sms till att inte skicka ett enda. Men jag tror att det är vad jag måste göra för att någon gång kanske kunna komma vidare med mitt liv. Om jag ständigt blit påmind om hur jag hade det med henne och hur mycket jag älskade henne så kommer det här bli tuffare än vad jag kanske klarar. Därför måste jag för ett tag nu komma bort från allt som har med henne att göra.
Jag vet inte om det stämmer, men en arbetskamrat sa igår att de enda anledningar till varför man säger att man vara vänner efter det att det tar slut är det att hon inte ska känna sig så hemsk och han hoppas på att det fortfarande går att göra något för att man ska bli tillsammans igen. Som sagt jag vet inte om det stämmer men det var lite så jag kände i början av vårt avbrott att det kanske gick att göra nått åt det. Sakta men säkert så börjar jag nog inse att det inte kommer att hända. Att hon snart kommer att hitta en annan som hon älskar och kommer vara lycklig med. Det är lite det som stör mig att jag inte kommer vara den personen längre. Trots att mina känslor är ganska så starka för henne fortfarande.
För att inte alltid vara så negativ i mina bloggar så kan jag ju säga att det här missödet som inträffat i mitt liv har fört mig närmare mina arbetskamrater. Saker som jag annars inte skulle prata om prata jag nu om, jag börjar släppa på mina spärrar vad gällande att umgås med folk som är äldre än mig, Det har tidigare varit ett problem för mig, jag har tyckt det känns jobbigt att umgås med flk som äldre än jag. Kanske har det varit för att inte varit så mogen själv och att jag nu vuxit som människa kommit mig själv närmare och därför vågar släppa lite på allt runt omkring. Kanske är det så enkelt att jag känner ett behov av att umgås med någon så att jag därför blir tvungen att umgås med de som jag har runt omkring mig och faktiskt känner litegrann.
Livet känns just nu ganska så hopplöst men jag har lovat mig själv att inte låta det ta knäcken på mig även om det vissa dagar känns hur illa som helst så måste jag ta mig ur det här. Och jag tror att jag måste klara av det på egen hand....
Jag hade allt...
Ett tag var jag så jävla lycklig jag hade allt man kunde önska sig. Jag hade vänner att prata med jag hade ett jobb att gå till jag hade en flickvän som älskade mig, nu känns det som jag har tappat allt. Mina vänner är sedan långtid borta jobbet har jag dock kvar men det är inte mycket till uppmuntran och min flickvän ville inte ha mig längre. Just nu så känns allting piss. Vad jag än gör så blir det fel. Jag kunde inte behålla den flickvän jag älskade så himla mycket, mina vänner har jag tappat all kontakt med eller så bor de väldigt långt bort det jg har kvar är jobbet och det är som sagt inte mycket till uppmuntran.
Jag fattar inte att allt kan ändras på ett så kort ögonblick i livet. på bara en kväll efter 2 timmars samtal så tar livet slut. Den tjej som jag älkade mer än nått annat berättar att hon inte har samma känslor för mig. Det är tufft att få den informationen. Även om man haft det på känn ett tag så finns det inget som kan förbereda en på ett sådant besked. Den kvällen eller framförallt dagen efter när allt hade sjunkit in pch man faktiskt förstod vad som hade hänt, så rasade allt. jag hade ingen lust till nånting. Att gå till jobbet kändes meningslöst vad tjänade det till det enda man fick var pengar och vad skulle jag göra med de, att spendera på sig själv är bara kul när man mår bra vilket jag inte gör just nu. Visst arbetskamraterna har varit ett otroligt stöd och hade väl kanske mått ännu sämre om jag inte haft de. Men det är ändå så mycket som fattas för mig. Att vara älskad av sin familj är väl en sak men att vara älskad av någon som inte tillhör familjen det är underskattat. Jag mådde jättebra i början på det här året, kär och galen kan man väl säga. Men det gjorde livet så mycket lättare. Nu känns allt så väldigt tungrott, att kliva ur sängen är en plåga att komma från jobbet och veta att den enda som rusar mot en är hunden och det är mest för att hon vill ha mat. Jag saknar verkligen den där nära kontakten den där kärleken som man bara kan få av en annan person. Från att livet ar känts fullt och meningsfullt så känns det nu tomt och livlöst.
Jag vet inte hur jag ska göra, vad jag ska göra eller ens varför. Finns det nån mening med att ens försöka. Samtidigt som jag hatar henne för det besked jag fick den kvällen så älskar jag henne för den person hon är, för det hon gav mig under den korta tid vi var tillsammans.
Jag har haft många drömmar om när hon står framför mig och tar tillbaka det hon sagt och säger " det är ju dej jag vill ha" Om det skulle ske i verkligheten vet jag inte vad jag skulle säga. Jag tror att det skulle bli ett nej , av just den anledningen att hon har sårat mig så mycket och jag vill inte riskera att bli sårad på samma sätt igen av samma person. Jag har haft lika många drömmar eller rättare sagt funderingar på hur jag skulle reagera på det att hon har hittat en ny, hur ont skulle det göra och hur illa skulle jag må? bara det att veta att hon har en kort period älskat mig men nu gått vidare och träffat en annan det skulle få mig att vilja kräkas och jag skulle nog vilja gräva ner mig själv...Det kommer ta sån himla lång tid innan jag kan säga till någon annan att jag älskar den personen just för att mitt ex kommer finnas i bakhuvudet på mig ett bra tag och saknaden kommer att vara enorm.
Jag försöker att bryta alla kontakter som jag har med henne, men även det gör mig så himla ont så det kommer inte gå helt, även om jag vet att det kanske är det enda sättet att nånsin komma över henne. Var jag än går eller tittar så finns där nått som påminner mig om hur vi hade det, och hur lycklig jag var och hur bra jag mådde. Det känns tungt att säga det här men Det halvår jag fick med henne var det bästa i hela mitt liv och det värsta är att man kan krascha det så enkelt bara genom de ord som hon sa till mig den kvällen vi gjorde slut. Just den kvällen så var vi ganska så överens, men nu i efter hand så känner jag att jag borde stått på mig bättre och försökt få henne att vilja jobba lite på det. Samtidigt som jag tänker hur det hade kunnat gå, vi hade kunnat sluta som riktiga ovänner och verkligen hatat varandra. Det kan jag som sagt inte säga nu även om jag skulle vilja.
Vad säger man?
Nu en och en halv vecka senare så mår jag fortfarande ganska så dåligt men känner väl att livet kommer åter. Imorse kom jag till en viktig insikt, låter nog ganska så naturlig men för mig var det ett stort steg, jag beslutade att trots det att vi sa till varandra att vi skulle hålla kontakten så beslutade jag att jag inte kan det. Jag måste släppa taget helt och få börja om med mitt liv.
Jag måste ta bättre hand om mina vänner som jag under en period nästan glömt bort. Jag måste bygga upp ett liv som jag kan falla tillbaka på om något liknande skulle hända igen. För som det är nu så gör jag inte annat än sitter hemma och häckar och det om något kan göra en deprimerad när man ser alla andra som roar sig på alla slags vis. Jag vet än så länge inte hur det ska gå till men jag är övertygad om att det går.
Ett annat beslut jag fattade var att jag skulle komma i bättre form, börja träna på allvar med lite powerwalk, joggingturer och lite styrketräning för att sysselsätta mig och bygga på självförtroendet lite. Det kommer inte att bli enkelt att komma igång men jag ska verkligen försöka för som jag är nu så trivs jag inte med mig själv. Men jag ska ändra på det.
Ha det bra alla där ute...
