butterflycandys

Mitt nya jobb innefattar det mesta från att beställa reservdelar till att montera nya tillbehör på befintliga aggregat. Förra veckan så fick jag en liten hint om att jag eventuellt ska på ett litet uppdrag nästa vecka. Detta innebär att jag ska skruva på en truck som rullar och behövs på industrin, utan någon som står över min axel och säger när jag gör fel.

Sist jag var med vid en sådan här installation var under mina provdagar i våras. Det var det som gjorde att jag blev lite "tveksam" till att ta jobbet. Men efter att ha pratat med de och fått höra att jag skulle få en inkörningsperiod då jag skulle få chans att lära mig allt jag behövde. Jag hade inte räknat med att få ett solouppdrag redan 4:e veckan.

Man kan kort och gott säga att jag är sjukt nervös.

Var är mitt självförtroende när jag behöver det??

Eftersom vissa är med badkruka än andra, trots att det var 30 grader i poolen, så var jag tvungen att hjälpa till på traven. Jag vet att hon kommer att hata mig en liten stund men det var det värt. Lilla Jossan fick sig ett dopp med kläder och allt då hon sagt att hon inte tänkt bada.

När sen alla hade åkt och kramats med alla så ska jag erkänna att det kändes lite vemodigt att cykla hem. Jag kommer definitivt att sakna det där gänget. Jag håller mina tummar för att jag kan fortsätta hålla kontakten med de trots att jag inte jobbar med de längre.

Varför vet jag inte, det enda jag fått ut av det hittills är krossat hjärta och falska förhoppningar. Vissa skulle kanske kalla det livserfarenhet. Men enligt mig är det den typen av erfarenhet man kan lära sig på andra sätt. Till exempel genom andras misstag.

Men efter att ha surfat igenom bra många annonser så har jag dragit slutsatsen till att de tjejer som söker sig till dessa sidor har "tröttnat på krogragg" eller "letar efter han med stort H, finns Han?"

Det de vill ha är en kille som är snäll och trogen. Det köper jag. Men sen så står det i nio fall av tio att han ska veta vad han vill.

En tjej som är 25, okej jag kan förstå att hon vill ha en man med ett mål i livet. Men en tjej som är 18, letar efter en kille i 22-23 års ålder. Vad ställer hon för krav egentligen?

Vilken kille vet vad han vill när han är 22? Jag visste det inte. Jag vet fortfarande inte. Jag kanske aldrig kommer att komma på det. Men jag har lovat att jag ska försöka ha roligt under tiden som jag funderar på vad jag vill.

Men betyder då detta att jag är chanslös bara för att jag inte vet att jag vill bli banktjänsteman?

Jag gör mitt bästa på jobbet som jag knappt förstår något av. Än så länge verkar alla nöjda och glada. Allting är väldigt nytt men ändå inte, principen är den samma som på Swedol. Gör kunden nöjd. Så när kunden ringer och har bekymmer är det upp till mig att lösa det på bästa sätt. Det som strular till det litegrann är att jag inte vet hur det ska beställas och hur deras program fungerar. Men det reder sig nog, jag menar det tog mig nästan två år innan jag var riktigt varm i kläderna på Swedol, men jag hoppas det inte tar så lång tid nu.

Idag har det iaf skickats ut en presentation utav mig till kunder och medarbetare, med telefonnummer och mailadress så vi får se hur mycket som finns i inkorgen och på telefonen imorgon.

-Gissa, hur gammal tror du jag är? Sa jag.

Han tänkte en stund och kom efter en stund med ett svar.

- 35!?

Som 25-åring, vad svarar man på det, hur reagerar man? Ska man skratta eller gråta? Just den här gången reagerade jag med ett skratt.

Men frågan kvarstår, ser jag så gammal ut?

När jag idag gick ut med soporna så är det en kille på kanske 5-6 år som ropar till mig när jag gått förbi honom.

-Du mannen, vet du vad de här... ( ja ni vet hur det med småbarn, jag skulle helst bara vilja be de hålla käften ibland)

Men jag kände att var första gången som jag blivit kallad "mannen". Hur man ska tolka det vet jag inte. Kanske hade den här lilla killen umgåtts med folk som kallar alla för mannen. Kanske såg jag ut som en man i hans ögon, (mindre troligt men endå)

Min bil har nu oxå nått en högaktningsvärd ålder. För att vara en Japanare så är i den i oförskämt bra skick. De brukar efter den här tiden ha betydligt mer rost än min har. Den är nu uppe i 10 år, och efter ett besök hos (bildoktorn) så har den fått diagnosen "inga problem alls". Jag måste erkänna att jag blir lite stolt. Även om jag bara haft bilen i 3 år så känns det som jag tagit väl hand om den.