butterflycandys

Just nu är det mycket som rör sig i Martins huvud.
För att sammanfatta det mesta har han fått en möjlighet till miljöombyte. Det i sig är positivt, men det är mycket funderingar runt just den biten.

Sen kan jag säga att jag blir bara mer och mer besviken på den firma som ska laga min bil som denna vinter varit ganska så utsatt. Det har sammanlagt tagit de tre veckor att få till bucklorna, och tro mig jag kommer att granska varenda millimeter av bilen för att se så de inte gjort nån fadäs nånstans. Några goda ord det kommer de definitivt inte få utav mig.

Och så denna förbannade förkylning som inte ger med sig eller bryter ut. Den visar sig en stund för att sen lägga sig för att vila en stund igen, för att när man som minst vill det dyka upp igen. Detta gör att man mår dåligt helt å hållet, man får spänningar i hela kroppen, och känner sig allmänt nere.

Jag ska försöka att inte klaga i detta inlägg, även om jag gärna skulle vilja.

Men istället resumerar vi dagen lite snabbt. En bra dag på jobbet, lite mer att göra än övriga dagar denna vecka. Tiden går på nått sätt fortare när man har nått att göra än när man står av tiden.
Eftermiddagen har spenderats med jobbarkompisar. Vi hade beslutat att gå och titta på en hockeymatch. En extraanställd spelar i Brynäs-juniorlag. Ikväll mötte de Linköping, en bra match brynäs hade övertaget om matchen men linköping var laget som tog tillvara på chanserna och gjorde målen, så tyvärr en förlust. Men riktigt kul, och framförallt gratis.
Nackdelar med detta var att disken inte blev gjord idag som jag planerade igår att göra. Men det blir väl kanske en dag imorgon oxå.

Alltså jag fattar verkligen inte, hur kan det vara så svårt att få hela hjärnan att inse att man mår bra?
Jag är nu långt nere i en downperiod, jag vill inte kalla det deppression. Men inget är som det ska, jag mår skitdåligt över allt, även fast jag inte borde för inget är så allvarligt att det är nått att må dåligt över. Likförbannat sover jag dåligt på nätterna, jag spänner mig hela dagarna, jag gråter på kvällarna. Varför vet jag inte. Men det är nått som ligger å rotar i mina tankar, något som jag inte kan sätta fingret på.
Hade man vetat hade man kankse kunnat göra nått åt det. Men som det är nu så ligger det bara å skaver och effektivt trycker ner mig i träsket.

Luften gick ur mig nån gånd under dagen. Jag kände mig ganska så laddad när jag kom till jobbet, men nånstans efter fikat så försvann all ambition till att göra nånting. Vädret hjälper ju inte dirket till heller för att göra en på bra humör. Det är tur att man faktiskt har bra arbetskamrater som gör att man kan ta sig genom en sån här tråkig dag utan att man kreverar. Om man visste vad det är som gör att man blir så här kanske man kunde gör nått åt det.

Igår kväll blev jag ganska så imponerad över hur den mänskliga hjärnan fungerar. För länge länge sen så lärde jag mig att spela Balade Pour Adeline. Jag satt igår och klnkade mig fram till ett resultat som jag själv är imponerad utav. Utan noter så fick jag ihop det absolut mesta faktiskt, med lite improvisation på vissa ställen så låter det riktigt bra om du frågar mig. Det är riktigt häftigt hur man kan komma ihåg nått man trodde sig ha glömt.
En sån sak gör att man blir på lite bättre humör.

Torsdag.

Lägenheten full med tvätt.

Huvudet fullt med tankar.

Jag kan inte säga att det ena hänger ihop med det andra. Men så är det iaf.
Det är just nu en period då jag funderar och analyserar allt och ingenting. En liten blick från en kund eller en doft i naturen ska analyseras direkt. Jag kan säga att jag mår inte bra utav det. Jag sover dåligt på nätterna, jag får inget gjort på jobbet, men framförallt så gör det att jag är lite deppig.
Jag försöker intala mig själv samma sak som jag säger till alla andra. Det är bara jag som kan ta mig ur det. Jag kan inte sitta å vänta på att mina problem ska lösa sig självt och jag kan inte vänta på att mitt liv ska gå, jag måste göra nått med det. Det som är det svåra är att hitta något som jag känner är meningsfullt. Men det är väl det man måste prova sig fram till misstäker jag.

På danskursen igår fick vi reda på att det skulle anordnas en tävling för medlemmar. Jag kände ganska så direkt att jag var lite sugen att gå. Min danspartner var dock inte så sugen till en början. Men senare på kvällen så skrev hon på msn nått i stil med " klart vi ska vara på tävlingen". Just då kändes det jävligt bra, men efter att ha anmält oss så började jag fundera på vad jag gett mig in på. En TÄVLING? Hur ska jag klara det. Jag som inte ens klarar att få lite uppmärksamhet på jobbet, helt plötsligt ska man dansa inför en massa folk PLUS tre domare som ska bedömma ens förmåga att förflytta fötterna på dansgolvet. Jag kan säga att jag sov inte så jäkla bra inatt.
Dagen har i princip spenderats till att få mig själv att inse att jag kommer att klara det. Och egentligen förstår jag inte varför jag är så nervös. Jag menar jag har ingen press på mig att jag måste vara bäst, det enda jag ska göra är att se till att ha kul. Som en liten bonus till tävlingen så kommer det vara några extra tillfällen att träna. Man skulle få lite tips i hur man ska  röra sig för att det ska se bra ut på dansgolvet. Så förhoppningsvis kommer den lilla delen av hjärnan som tycker det ska bli kul, nån gång kunna övertala resten om hur jäkla kul det ska bli.

Detta kan bli ett steg i det som en dag kommer att vara den nya Martin.

Jag e helt slut. Dels har det varit mer kunder idag än det varit på hela veckan sammanlagt, men framförallt så har jag verkligen ansträngt mig för att vara snäll och trevlig. Har haft en dag då jag bara skulle vilja hata allt och alla. Men har man ett serviceyrke så är det tyvärr inte tillåtet. Man måste vara snäll och glad hela tiden och det tar på krafterna.
Jag har nu varit ute och powerwalkjoggat för att kanske få ur mig lite aggression men tror inte att det funkade tyvärr. Lite kanske försvann men det mesta är kvar. När man har en sån här dag så tål man inte lika mycket som annars, jag menar pikarna man får från arbetskamrater i vanliga fall rinner av en som vatten på en gås. Men idag tar man åt sig av allt de säger, man blir bara argare och argare och allt man säger och gör är bara fel. Likförbannat kan jaginte hålla käft eller låta bli att göra nånting så lite får jag skylla mig själv.
Men en dag som denna när man egentligen bara vill ha en kram och nån som säger att allt kommer bli bra så tror jag nästan att det är precis tvärtom. Ingen ser behovet jag har utan bara en chans att trycka ner mig lite till, göra sig själv lite större och mig lite mindre.
Så hur tar jag nu tag i mitt "problem". Jag lägger mig i soffan och tycker synd om mig själv och hoppas att det är bättre imorn.