Eureka
När jag tröttnat på mig själv igår och för första gången på länge gick en promenad så slog det mig. Jag gick med bestämda snabba steg runt Gavleån, ( ja det låter lite långt men det var skönt ) efter vattnet och över bron vid biblioteket och sen vid nya Fullriggaren. När jag kom till stationen så såg jag tåget mot Ljusdal, och då slog det mig. Samma känlsa av vemod som jag har nu varje kväll och morgon hade jag varje söndag när det var dags att åka till Ljusdal igen efter att ha varit hemma en helg.
Det visade sig i efterhand att det skulle vara 3 minnesvärda år som jag hade där uppe och inte alls något som man borde känt vemod över. Samma insikt måste jag få till mitt nya jobb, även om allt är nytt och jag känner att jag inte hänger med, så vet jag att jag kommer att klara det. Jag vet att det är det som jag nu gör som jag vill hålla på med. Så det gäller bara för den lilla delen av hjärnan som vet allt detta att övertala resten av min lilla hjärna att livet är bra. Om jag misslyckas en dag så kommer det alltid ( Om nu inte kometen slår ner ) att komma en ny dag då det finns möjlighet att på ett eller annat sätt lösa problemet.
Livet är härligt. Jag vet bara inte om det än.
Kommentarer
Trackback
