butterflycandys

Den här gången har jag använt hammaren för att göra illa mig. Att hålla i nånting man ska slå på är inte alltid en bra idé. Framförallt inte om man missar föremålet och istället får in en klockren träff på handen. Som tur är så är jag ganska så duktig att använda handskar så skadan blev inte så stor. Man kan säga så här; Den syns inte, men det känns. Jag tror att jag har hittat en nerv eller liknande och har därför lite problem med vissa rörelser. En sån enkel sak som att ta upp nycklarna ur fickan är ibland en plåga beroende på hur jag bestämmer mig för att greppa nyckelknippan.

Men jag tror jag överlever även denna gång.

Men hittills är det inte någon som gjort det.

Det har blivit långa dagar nu ett tag, tidiga mornar och sen kvällar. Jag klagar inte jag har haft många intressanta projekt för mig. Problemet är att allt ska ske på en gång. Den ena uppgiften skulle vara klar helst igår, den andra vill ha hjälp helst för en vecka sedan. Det som händer med mig då är jag blir lite stressad och irriterad på allt och ibland även alla. När man dessutom går runt och tänker på en massa saker hela tiden som kan störa det som man egentligen borde pyssla med gör det inte saken bättre. Men vad gör man då?

Jag har hittills löst det så här. Jobbar för länge som sagt, dansa för mycket och sovit dåligt på nätterna.

Resultat?

En om möjligt grinigare och mer stressad Martin.

Om man har sett Harry Potter filmerna så vet man hur Dumbledore drar sina tankar från huvudet ner i ett "tankebad" eller vad man ska kalla det. Men lite så känner jag att jag skulle behöva göra nu. Dra ut vissa funderingar och kunna se de från ett annat perspektiv. Vrida och vända på alla möjligheter för att komma fram till ett bra svar på alla mina tankar.

SÅ har mitt liv sett ut ett tag nu.

De knep jag försökt med för att få tiden att räcka till är;

Planera.

Jag har försökt lägga upp planer för varje dag. Saker som måste göras och sånt som jag vill göra.

Kan ju bara erkänna att det funkade inte ens första dagen.

Men trägen vinner.

Bromsa tiden.

Att sätta lite trötta batterier i klockan kändes som en bra idé, tiden gick lite långsammare och jag fick mer gjort men jag kom även sent till jobbet, dansen och många andra viktiga möten. Den här idén slopades ganska så snabbt.

Jobba fortare.

Att speeda upp tempot sägs ju vara nått som gör att man får mer gjort. Men inte i mitt fall, för mig blir det precis tvärtom. Jag gör illa mig mer, vilket leder till arbetstidsförlust och nedsatt arbetsförmåga. Stressen gör att man inte mår bra, vilket kan resultera i en mer aggressiv sida av mig, vilket inte är så kul.

Så även om stressen ibland tar över så är detta ett alternativ jag försöker att bortse ifrån.

För att summera det hela så kan vi säga att jag måste planera bättre. Färre lättare saker och lämna luckor för eventuella akutfall.

Over and Out

Bara för att man inte har ätit på några timmar, bara för att man inte sovit något vidare på natten, bara för att tiden inte räcker till det man vill så ska man bli irriterad. irritationen visar sig genom att man svär åt sina "medtrafikanter" som inte kan köra bara för att det kommit lite snö, folk som går för långsamt med kundvagnen när man är och handlar och folk i största allmänhet.

Men mest av allt blir man irriterad på sig själv. På det faktum att man hela tiden har varit för feg, hela tiden tvekat att göra vissa saker. Man vågar inte säga ifrån bara för att man är rädd att såra någon. Ser inte till sitt eget bästa. Varför gör man så mot sig själv, varför kan man inte leva sitt liv på ett sådant sätt att man mår bra och känner att man faktiskt är lycklig hela tiden. inte bara på onsdagar och söndagar.

Detta inlägg avslutas på samma sätt som det började.

FAN!!!!!

Jag vet vad jag behöver träna på, och det är mitt gung. Jag får det inte att stanna där, det går jättebra vissa stunder men jag tappar det jättesnabbt. Så fort det blir en tur eller något liknande så tappar jag det. Det som är det värsta är att jag vet om det. Men det är så jäkla svårt att ändra på, men jag har gett mig f*n på att det ska gå.

Jag avslutade kvällen med en promenad i från klubben i snön lyssnandes på Eric Clapton. Bland det bästa jag gjort på länge. Vanligtvis när man är ute å går så är man stressad på ett eller annat sätt. Men inte idag, jag gick i det tempo som passade vädret, och med lugn musik i öronen blir inte direkt stressad heller. Så jag njöt av varje steg, och njöt av det vackra vita som föll från himlen.

Ingenting har gått som jag jag tänkt idag. Jag kan knappt stava nu när jag skriver. Jag menar när dagen börjar med att man slår tån i badkarskanten när man ska duscha... nej den har inte återhämtat sig än. Man fortsätter med att göra frukost och tittar inte på filpaketet innan man häller upp vilket resulterar i att den första och enda "tuggan" smakar h**vete, filen gick ut i fredags.

Cykelturen till jobbet gick som tur var smärtfritt och jag kom fram i skaplig tid och inte värre tilltygad än när jag åkte hemifrån. Väl på jobbet så vet man att det är hur mycket som helst att göra, Men jag vet inte hur jag ska göra det. Vilket gör det hela lite jobbigare och lite svårare. Hemma kan jag ta det som jag vill och misslyckas jag så känns det inte lika jobbigt som när man misslyckas på jobbet.

Men jag började i vilket fall som helst med att försöka montera ett par gafflar, som väger ett par hundra kilo i två hål på 125mm. Tro mig det är inte så enkelt. Det ena efter det andra verktyget gör illa mig mer eller mindre ( tror inte det kommer lämna några bestående men iaf ). Efter två timmars jobb så sitter de där, jag är ganska så nöjd iaf, sen att min kollega kanske tyckte att det tog lite lång tid, det skiter jag i.

Sen var det dags att göra i ordning cylindrarna först demontera vilket går jättebra när han står bredvid och berättar hur det ska göras. När jag sen ska försöka själv blir det kattskit av alltihop. Gängorna skär och det sitter bara typ jättefast.

Nu har jag fått komma hem och ska försöka att inte göra något mer som kan förvärra läget mer.

Efter att ha laddat upp hela helgen för att dra iväg på andra solo uppdraget blev det på måndag morgon ändrade planer. Min kollega hade ett uppdrag som krävde gemensamma insatser. Måndagen körde vi stenhårt med alltifrån skärbrännare till slägga och svets. Trots att vi körde på till sena kvällen blev vi inte färdiga. Tisdagen fortsatte på ungefär samma sätt, men den här dagen hade jag bestämt att jag inte skulle bli sen hem. När eftermiddagen kom och jag var lite halvseg skulle jag "bara" slipa lite till. Detta resulterade i att slipmaskinen gjorde ett djupt jack i låret. Så kvällen fick spenderas på akuten för att lappa ihop mig.

Jag klarade mig ganska så bra, haltade lite lätt på onsdagen men detta stoppade mig inte från att jobba eller dansa för den delen. Och jag kan ärligt erkänna att jag trodde jag skulle få mycket mer bekymmer än vad jag faktiskt har. Som det är ikväll så är det bara det lilla bekymret att det kliar lite lätt.

Men en sak är iaf säker, efter en vecka med fullt hålligång och många sena kvällar så är det jäkligt skönt att det är fredag så man kan varva ner lite och ta det lugnt.

Det var min kollega som ringde från Finland för att kolla läget och frågade vad jag skulle göra i helgen.

Jag svarade ärligt att jag skulle tvätta. Och vid närmare eftertanke så har han ju så jäkla rätt. Varför tvätta på en Lördag? Men jag kan samtidigt erkänna att jag inte har något annat planerat. Kanske är det bra kanske är det dåligt jag vet inte. Men rent teoretiskt tror jag att jag skulle må bra av lite mer struktur och planering i mitt liv. Kanske skulle det ge mig lite mer av mitt närminne tillbaka om jag hela tiden visste vad som skulle hända. Om jag slapp det där med att planera under tiden saker sker. Jag har aldrig varit en planerande människa men jag kanske måste ändra på det för min egen skull. För att ge min hjärna en liten siesta då och då.

Om det är någon som vet hur man planerar sitt liv så ge mig gärna lite tips.

Beroende på vädret så blir det cykel eller bil till jobbet. Regn=bil, i övrigt så blir det cykel, tidsmässigt är det sak samma. Väl på jobbet så vet jag inte vad jag gör, men tänker att det kanske löser sig under dagen. Jag plockar lite här, svarar i telefonen, packar lite grejer åt kunden som just ringde. Jag har i princip antecknat allt kunden sagt för att vara säker på att inte glömma något (vilket jag gjort iaf). En efter en ramlar mina arbetskamrater in och jag känner stressen för att prestera så bra som möjligt. Detta gör att jag än mindre  vet vad jag gör. Men jag fortsätter på samma sätt plockar lite här, skruvar lite där och försöker hjälpa kunderna efter bästa förmåga.

Vid lunch har förhoppningarna om att veta vad jag gör släppt och börjar mer övergå i en panik om "Vad har jag gjort hittills? eller framförallt vad har jag inte gjort?" Det känns nästan alltid som att jag glömt något.

Men när alla paket är hämtade på eftermiddagen kan jag slappna av litegrann. Nu är det iaf inget jag kan göra något åt.

När tiden är inne byter jag om till vad som nu känns "Men varför tog du på dig det här imorse?"

Hemma väntar matlagning och en massa andra borden som jag skjuter mer och mer på.

JAG MÅSTE TA TAG I MITT LIV

Detta gör att jag mer och mer längtar ut till landet igen mer än någonsin. Ett eget hus med lugn och ro. Närmaste granne bor så långt bort att de ska ha en sjuhelvetes fest för att det ska störa. Som det är nu räcker det med att katten jamar så vaknar man.

Jag hoppas att man får tummen ur snart så man får sig ett hus och därmed kanske det lugn och trygghet man behöver.

Det värsta exemplet är ändå att jag nu idag har varit och köpt mig ett par riktiga joggingskor. Det borde man egentligen gjort för länge sen men idag blev det av. Och att i princip hitta en person som säger åt en vilka skor man ska köpa är inte vad jag är van vid. Man brukar vanligtvis få frågan "hur känns de här?". Nu var det mer att han klämde och kände, jag fick springa på ett löpband och därefter ger han mig ett par skor som är så jäkla sköna så hälften vore nog.

Jag har till och med hunnit prova de, 3 km på asfalt och det känns knappt i benen att man varit ute och sprungit.

Kanske är det här vad man behöver för att komma igång på allvar.

Det visade sig i efterhand att det skulle vara 3 minnesvärda år som jag hade där uppe och inte alls något som man borde känt vemod över. Samma insikt måste jag få till mitt nya jobb, även om allt är nytt och jag känner att jag inte hänger med, så vet jag att jag kommer att klara det. Jag vet att det är det som jag nu gör som jag vill hålla på med. Så det gäller bara för den lilla delen av hjärnan som vet allt detta att övertala resten av min lilla hjärna att livet är bra. Om jag misslyckas en dag så kommer det alltid ( Om nu inte kometen slår ner ) att komma en ny dag då det finns möjlighet att på ett eller annat sätt lösa problemet.

Livet är härligt. Jag vet bara inte om det än.

Jag har oxå märkt att mina tankar vandrar iväg lite för lätt när de inte borde. När någon säger något som man egentligen borde lyssna på så kan mina tankar vara någon helt annanstans och lägger därför inte det som sägs på minnet.

Jag vet inte hur jag ska komma till rätta med mina bekymmer. En början vore ju att komma på vad det beror på om det är för lite sömn, för mycket sömn, fel mat, utbränd? alternativen är många.

Men en sak är säker, den enda som kan göra något åt det är jag själv. Bara att ta sig i kragen och skärpa sig kanske.

Mitt nya jobb innefattar det mesta från att beställa reservdelar till att montera nya tillbehör på befintliga aggregat. Förra veckan så fick jag en liten hint om att jag eventuellt ska på ett litet uppdrag nästa vecka. Detta innebär att jag ska skruva på en truck som rullar och behövs på industrin, utan någon som står över min axel och säger när jag gör fel.

Sist jag var med vid en sådan här installation var under mina provdagar i våras. Det var det som gjorde att jag blev lite "tveksam" till att ta jobbet. Men efter att ha pratat med de och fått höra att jag skulle få en inkörningsperiod då jag skulle få chans att lära mig allt jag behövde. Jag hade inte räknat med att få ett solouppdrag redan 4:e veckan.

Man kan kort och gott säga att jag är sjukt nervös.

Var är mitt självförtroende när jag behöver det??